Min son blev min väckarklocka

Klockan är 00:03 när jag börjar skriva det här och jag är så himla tankspridd . Jag fick bara 5 timmars sömn natten till idag men jag verkar inte kunna somna trots det . Det finns så mycket som rör sig i min tankeverkstad nu . Jag tänkte att det kanske känns bättre efter att jag har skrivit av mig lite. Prinsen sover sedan länge men jag är yrvaken. Mycket som cirkulerar i min hjärna nu.

I det tidigare inlägget skrev jag att min sons födsel gjorde mig till en bättre människa. Att jag såg en ny mening med mitt liv och fick börja om på nytt , på rätt bana. Jag har suttit och tänkt på det där ett tag nu. Och det slog mig, gud vad mycket jag förändrats. Verkligen . När jag var i dom yngre åren höll jag på med massa dumt. Jag vill inte gå in på exakta detaljer men det var inga hälsosamma saker, varken för mig eller för min familj . Jag umgicks med fel människor och hamnade i onda kretsar. Vissa gånger hade det kunnat gå riktigt illa och kanske hade jag då inte suttit här och skrivit idag. Jag var ingen bra person alls , utan var respektlös i högsta grad mot i stort sett alla i min omgivning . Ja till och med mot mina egna föräldrar. Jag svek människor och valde alltid att sätta mig själv före alla andra. Jag brydde mig inte om någonting i princip . Jag var en idiot rent utsagt. Känslokall och arrogant. När jag tänker på det nu , så blir jag ledsen och besviken. För det är något som är gjort , något som inte går att ta tillbaka även om jag önskar att jag kunde det.

Jag var sådan under många år. Tills en dag i juli år 2008 . Då hände det för mig , som om jag fick ett slag i huvudet och vaknade . Exakt när jag fick se honom för första gången , på den exakta millisekunden jag första gången la ögonen på honom så tändes en glödlampa i mitt huvud. Jag vaknade upp på något sätt . Han blev min väckarklocka. Jag förstod att han var min egen , och att han skulle behöva mig för all framtid. Jag förstod att jag därför inte kunde fortsätta ägna mig åt det jag gjorde då. Lite rädd var jag , för jag kunde inte mycket om att sköta om ett barn. Och just då hade jag ingen aning om att jag skulle få stå ensam inför den uppgiften , utan hans mamma. När hon försvann blev min rädsla ännu större , men jag klarade det. Tack vare min mor och min far . Dom jag tidigare hade behandlat så illa. Men nu stod dom där med mig oavsett mina misstag jag gjort och hjälpte mig steg för steg. När jag tänker tillbaka på just den biten , så blir jag extra besviken. För jag gjorde så många fel , men trots det så fick jag stödet jag behövde. Jag antar att det är ångest jag känner. Önskar jag kunde spola tillbaka tiden och istället ge dom den respekt jag borde ha gett. För utan mina föräldrar hade jag inte kommit lika långt med detta som jag gjort idag. Det jag inte förstod på den tiden , innan jag fick min son , var att mina föräldrar bara ville mitt bästa. Precis som jag vill min pojkes bästa nu . Allt jag inte såg då , har klarnat för mig nu. Jag ser saker ur ett annat perspektiv och jag handskas med saker på annorlunda sätt. Jag är inte blind längre .

Jag är faktiskt ganska stolt över mig själv , att jag har kommit såhär långt med allting. Allt ser bra ut i mitt liv numera . Jag har lämnat mitt dåliga umgänge bakom mig och har bara kvar vännerna jag vet att jag kan lita på. Jag har en egen lägenhet, och jag har ett jobb . Jag har t.o.m lyckats sluta med min rökning. Efter 6 år som rökare så lyckades jag lägga undan skräpet till slut. Ni som har rökt eller är rökare vet hur svårt det är att klara av det . Men har man viljan så kan man klara det. Och alla ni som läser det här vet säkert hur svårt livet i sig kan vara ibland. Men har man viljan att rätta till det , så kan man. Jag fann min vilja i min son . Och jag kommer aldrig någonsin att ångra mitt beslut när jag valde att behålla honom. Han är mitt ljus i livet , även om han är så liten så lär jag mig nya saker varje dag tack vare honom. Han är det bästa som har hänt mig och jag kommer aldrig nånsin att svika honom.